jag har just läst jonas gardells bok "en komikers uppväxt", den första boken i hans romanserie. jag hade ingen aning om vad den handlade om innan jag började läsa. anledningen till att jag läste den var att jag fick den tredje boken i serien av min storebror i julklapp förra året, så jag tänkte ta serien från början. dessutom fick vi som förslag att läsa den till ett arbete i svenska i skolan.

samtidigt har jag följt "stjärnorna på slottet", där jonas är en av deltagarna, på tv. det går ut på att fyra kända svenskar bor på ett slott tillsammans och får varsin dag att hitta på aktiviteter åt de andra tre och dessutom berätta om sig själva. igår gick avsnittet om jonas dag. jag hade precis läst klart boken och var ganska konfunderad över vem denna person egentligen var. boken handlar om en mellanstadieklass på 70-talet och är en självbiografi. alltså handlar den om hans uppväxt och om hur han blir mobbad. emellanåt skriver han också i nutid, om när han jobbar som stå-upp-komiker och om hur publikens skratt är det enda som får honom att känna sig älskad. att hela hans jobb går ut på bekräftelse. man får intryck av att han tycker att livet är någonting riktigt hemskt. och jag tycker inte att det passar in på den Jonas jag är van att se i media.

i programmet var han väldigt öppen och det fick liksom alla bitar att falla på plats för mig, jag förstod vem han är och varför han är som han är. han berättade om hur han som liten alltid fått höra av sin mamma att vad han än gjorde så var han alltid älskad för precis den han var, av gud. det tror han fortfarande på. men när han blev mobbad fick han lära sig att det var precis tvärt om. han blev våldtagen och av med oskulden när han var 14 år, efter det var det nära att han tog sitt liv. men något stoppade honom, och i den stunden bestämde han sig för att leva och för att han aldrig skulle känna sig så liten och förnedrad igen. han valde att tro på att vad han än gör så är han alltid älskad för den han är. han berättade också om filmen "livet är en schlager" som han skrivit soundtracket till. om slutet på filmen när den cp-skadade killen och den döende transan ligger bredvid varandra och misströstar och den cp-skadade frågar transan:

- om du skulle leva om ditt liv, skulle du vara transa då?

och transan svarar:

- om du skulle leva om ditt liv, skulle du vara cp då?

den cp-skadade killen börjar skratta och säger:

- då skulle ju jag inte vara jag

och transan håller med.

det gör jonas också. han sa att om han fått frågan skulle han ha varit tvungen att svara samma sak.

- det är klart att jag önskar att en del saker varit annorlunda, men då vore ju inte jag jag. och nu är det så här.

sedan fortsatte han med att berätta om mark och om att de varit tillsammans i 20 år, han sken verkligen som en sol. det syntes på honom att han med varje millimeter av sin kropp tror på kärleken. med det blev också jag lycklig och fick svar på att han inte är någon misströstande människa. jag tycker verkligen att han är en fantastisk person och att vi alla kan lära oss någonting av honom.