efter att ha sett stjärnorna på slottet med gardell och saknat henric en massa så började jag fundera..

kärleken är så stor. det är så lätt att glömma bort. kärleken är så lätt att ta för given. och när kärleksproblem sköljer över en från alla håll och kanter är det så lätt att tappa tron på kärleken. det är sant att den kan vara både fantastisk och hemsk. men jag känner mig fortfarande lite som charlotte i sex and the city. jag tror på den stora kärleken och jag tycker att den är fantastisk. någon som bryr sig om dig, någon som alltid finns där, någon som älskar dig för den du är. kan det finnas någonting finare?