det var då självaste fan. är på så sjuktligt dåligt humör idag och vad tror ni inte hände nyss!? jo, då lyckas jag tappa en jäkla spegel i golvet! vad är det man säger? sju års olycka. fan vad sur jag är.


och vad jag saknar att vara kär. sådär kär så man knappt behöver äta eller sova för att må bra. sådär kär så man kan leva på pussar och det inte finns nåt viktigare i världen än personen man är kär i. det slog mig att jag kanske aldrig får uppleva det där igen. kanske kan det aldrig bli lika bra som första gången. men då fick jag panik och ville bara lägga mig ner och dö. aldrig i livet att jag tänker leva hela resten av mitt liv utan att få uppleva det igen. jag vägrar.