alltså, mina föräldrar är bäst. när mamma kramade mig hejdå i söndags fick jag helt ont i hjärtat. har aldrig varit en väldigt hemmakär människa, men när man inte träffar sin familj på så pass lång tid som det blivit nu så märker man hur mycket dom betyder. finns inga som ställer upp för mig så mycket och inga jag litar på så mycket som mina föräldrar <3

och snart är det dags att gå vidare i livet. om ungefär sju veckor är det byebye norge. herregud så sorgligt det kommer bli. har en del människor här som jag aldrig tänker förlora kontakten med. det är så knäppt det här, livet när man av nyfikenet inte kan befinna sig på samma plats allt för länge. nu när jag bestämmer själv vill jag upptäcka så mycket som möjligt. men det betyder ju också att man tappar människor på vägen. människor man verkligen tycker om träffar man helt plötsligt inte mer än nån gång om året. men jag är så himla tacksam över alla fina jag träffat, och ni finns alltid med i hjärtat.

puss