idag har jag med en klump i magen och tårar i ögonen tagit in att nästan hundra ungdomar dödats av samma människa som haft sönder min stad. jag har läst de överlevandes berättelser och blivit så jävla tagen av att så många oskyldiga politiskt engagerade ungdomar mist livet på det här sättet. och hela tiden har känslan av att det lika gärna kunde ha varit jag ekat inom mig. hjärtat skriker högre än någgonsin hur viktigt det är att kämpa för demokrati och människors lika rättigheter. all kärlek till alla berörda. jag hoppas och tror med varje cell i min kropp att norge kommer att ställa sig upp, sätta supermanplåster på såren och gå vidare.