det är så lätt att glömma leva, att glömma bort hur vackert livet är. småsaker som ett fint fönster, en tjej på gatan som tar upp mobilen ur fickan, läser ett sms och ler med hela ansiktet, all kärlek som faktiskt finns i både ditt och mitt liv. alla saker och människor man ofta tar för givet. hur vackert det är att vara älskad. och att älska. hur härligt livet är. hur det känns att vara ute och gå utan nåt speciellt mål, att vandra runt och låta tankarna gå dit de vill. andas in doften av sommar. visst älskar jag min vardag, det måste man ju göra för att ha ett liv man trivs med, men det är så lätt att fastna i ett mönster. jag vill aldrig fastna. jag vill leva. njuta av att läsa en fin bok, äta den där goda maten, göra det jag känner för.

livet går så fort. jag förstår verkligen varför en del människor vill stanna kvar i det liv de lever i 20årsåldern, det är så fantastiskt på så många sätt. du jobbar, du umgås med dina vänner, du kan göra vad du vill, du lever livet helt enkelt. jag skulle ljuga om jag säger att det inte är lockande att stanna i oslo och leva det här livet några år till. men min magkänsla säger att jag nog ändå vill följa den plan jag haft sedan tidigare, vill vidare till usa och sen börja plugga för att få möjlighet att jobba med något jag verkligen älskar. sen tänker jag ju förstås fortsätta leva livet under tiden.

tänk, innan du hinner blinka sitter du någonstans, vart man nu befinner sig (förhoppninsgvis i eksjö med mina tantkompisar några månader om året och utomlands med min lilla gubbe resten av året, haha en liten dröm jag har bara), och är typ 75, närmar sig livets slut. jag undrar hur det kommer kännas, om man är bitter över att det kommer ta slut. jag vet inte. jag kan inte göra mer än att försöka leva varje minut av mitt liv.